|
Viread 245 mg filmdragerade tabletter
|
Drug Class Description
kallas omvända transkriptashämmare av nukleotid
Generic Name
tenofovirdisoproxil (som fumarat)
Drug Description
Filmdragerad tablett. Ljusblå, mandelformade, filmdragerade tabletter, präglade på ena sidan med ”GILEAD” och ”4331” och på andra sidan med ”300”
Presentation
Varje filmdragerad tablett innehåller 245 mg tenofovirdisoproxil (som fumarat), motsvarande 300 mg tenofovirdisoproxilfumarat eller 136 mg tenofovir.
Indications
Viread är indicerat i kombination med andra antiretrovirala läkemedel för behandling av HIV-1infekterade vuxna över 18 år. Den påvisade fördelen med Viread baseras på resultat från en studie med tidigare obehandlade patienter, inklusive patienter med hög virusmängd (> 100 000 kopior/ml) och studier där Viread gavs som tillägg till en stabil bakgrundsterapi (huvudsakligen trippelbehandling) till patienter med tidig virologisk terapisvikt (< 10 000 kopior/ml, där majoriteten av patienterna hade < 5 000 kopior/ml) vilka tidigare behandlats med antiretrovirala medel. Valet av Viread för behandling av antiretroviralt behandlade patienter bör baseras på individuell virusresistenstestning och/eller patientens tidigare behandling.
Adult Dosage
Terapi bör initieras av läkare med erfarenhet av behandling av HIV-infektion. Under speciella förhållanden, där patienter har särskilda svårigheter att svälja, kan Viread ges efter upplösning av tabletten i minst 100 ml vatten, apelsinjuice eller druvjuice. Vuxna: Rekommenderad dos är 245 mg (en tablett) en gång dagligen som tas oralt i samband med föda. Njurinsufficiens: Tenofovir elimineras genom renal utsöndring och exponeringen för tenofovir ökar hos patienter med renal dysfunktion. Dosintervallet måste justeras hos alla patienter med kreatininclearance < 50 ml/min enligt tabellen nedan. De föreslagna justeringarna av dosintervallet är baserade på begränsade uppgifter och är möjligen inte optimala. Säkerheten och effekten som uppnås med dessa riktlinjer för justering av dosintervallet har inte utvärderats kliniskt. Det kliniska behandlingssvaret och njurfunktionen skall därför övervakas noggrant hos dessa patienter (se Varningar och försiktighetsmått). Kreatininclearance (ml/min)* Hemodialyspatienter 30-49 10-29 Rekommenderat 245 mg dosintervall 48 timmar 72-96 timmar 7 dagar efter fullföljd hemodialysomgång** * Beräknat på idealvikt (lean body weight)** I allmänhet dosering en gång per vecka utgående från tre hemodialysomgångar per vecka à cirka 4 timmar vardera eller efter 12 timmar av kumulativ hemodialys. Inga dosrekommendationer kan ges för patienter som inte får hemodialys och som har kreatininclearance < 10 ml/min. Nedsatt leverfunktion: Ingen dosjustering behövs för patienter med nedsatt leverfunktion (se Varningar och försiktighetsmått).
Child Dosage
Barn och ungdomar: Effekt och säkerhet hos Viread för patienter under 18 år har inte fastställts (se Varningar och försiktighetsmått). Viread får inte ges till barn och ungdomar förrän ytterligare information om effekt och säkerhet vid användning av tenofovirdisoproxilfumarat för patienter under 18 år finns tillgänglig.
Elderly Dosage
Äldre: Data saknas för att ge en dosrekommendation för patienter över 65 år (se Varningar och försiktighetsmått).
Contra Indications
Känd överkänslighet mot tenofovir, tenofovirdisoproxilfumarat eller mot något hjälpämne.
Special Precautions
Tenofovirdisoproxilfumarat har inte studerats hos patienter under 18 år. Tenofovir elimineras främst via njurarna. Exponeringen för tenofovir kan öka markant hos patienter med måttlig eller svår njurfunktionsnedsättning (kreatininclearance < 50 ml/min) som får dagliga doser tenofovirdisoproxil 245 mg (som fumarat). Följaktligen krävs en justering av dosintervallet hos alla patienter med kreatininclearance < 50 ml/min. När behandling med Viread med förlängda dosintervall startat krävs noggrann övervakning av tecken på toxicitet, såsom försämring av njurfunktionen, men även av förändringar i virusmängden hos patienter med tidigare nedsatt njurfunktion. Effekt och säkerhet av Viread hos patienter med nedsatt njurfunktion har inte fastställts (se Dosering och administreringssätt). Nedsatt njurfunktion, som kan inkludera hypofosfatemi, har rapporterats vid användning av tenofovirdisoproxilfumarat (se Biverkningar). Övervakning av njurfunktionen (kreatininclearance och serumfosfat) rekommenderas innan tenofovirdisoproxilfumarat tas, var fjärde vecka under det första året och därefter var tredje månad. Hos patienter med risk för eller med anamnes på renal dysfunktion och hos patienter med njurinsufficiens bör man överväga en ökad övervakningsfrekvens av njurfunktionen. Om serumfosfatvärdet är < 1,5 mg/dl (0,48 mmol/l) eller om kreatininclearance bara minskat till < 50 ml/min bör njurfunktionen utvärderas på nytt inom en vecka, liksom mätning av blodglukos, blodkalium och uringlukos (se Biverkningar, proximal tubulopati) och dosintervallet för Viread justeras (se Dosering och administreringssätt ). Man bör också överväga att avbryta behandling med tenofovirdisoproxilfumarat hos patienter med kreatininclearancesänkning till < 50 ml/min eller serumfosfatsänkning till < 1,0 mg/dl (0,32 mmol/l). Tenofovirdisoproxilfumarat har inte utvärderats hos patienter som erhåller nefrotoxiska läkemedel (t.ex. aminoglykosider, amfotericin B, foskarnet, ganciklovir, pentamidin, vankomycin, cidofovir eller interleukin-2). Användning av tenofovirdisoproxilfumarat bör undvikas vid samtidig eller nyligen genomförd behandling med något nefrotoxisk läkemedel. Om samtidig behandling med tenofovirdisoproxilfumarat och nefrotoxiska medel inte kan undvikas, bör njurfunktionen övervakas varje vecka. Tenofovirdisoproxilfumarat har inte utvärderats kliniskt hos patienter som får läkemedel som utsöndras av samma renala transportör, human organic anion transporter 1 (hOAT1) (t.ex. adefovirdipivoxil; cidofovir, ett känt nefrotoxiskt läkemedel). Denna renala transportör (hOAT1) kan vara ansvarig för tubulär sekretion och till en del för renal elimination av tenofovir, adefovir och cidofovir. Följaktligen är det möjligt att farmakokinetiken av dessa läkemedel kan förändras om de ges samtidigt. Hos friska försökspersoner gav en engångsdos av adefovirdipivoxil given tillsammans med tenofovirdisoproxilfumarat ingen relevant interaktion mellan läkemedlen vad avser farmakokinetik. Den kliniska säkerheten, inbegripet potentiella renala effekter av den samtidiga administreringen av adefovirdipivoxil och tenofovirdisoproxilfumarat är dock okänd. Såvida det inte är helt nödvändigt rekommenderas inte samtidig användning av dessa läkemedel, men om sådan användning ej kan undvikas bör njurfunktionen övervakas varje vecka (se Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner). I en 144-veckors kontrollerad klinisk studie, som jämförde tenofovirdisoproxilfumarat med stavudin i kombination med lamivudin och efavirenz hos patienter som tidigare inte behandlats med antiretrovirala medel, observerades små minskningar av skelettets mineraltäthet i höften och i ryggraden i båda behandlingsgrupperna. Minskningarna av mineraltätheten i ryggraden och förändringarna i skelettbiomarkörer från baseline var signifikant större vid vecka 144 hos den grupp som fick tenofovirdisoproxilfumarat. Minskningarna av skelettets mineraltäthet i höften var signifikant större i den här gruppen fram till vecka 96. Under de 144 veckorna förelåg emellertid ingen ökad risk för frakturer och inga tecken på kliniskt relevanta skelettabnormiteter. Om skelettabnormitet misstänks bör lämplig specialist konsulteras. Tenofovirdisoproxilfumarat bör undvikas hos antiretroviralt behandlade patienter som har stammar innehållande K65R-mutationen. Tenofovirdisoproxilfumarat har inte studerats hos patienter över 65 år. Det är mer sannolikt att äldre patienter har nedsatt njurfunktion, och försiktighet bör därför iakttas vid behandling av äldre patienter med tenofovirdisoproxilfumarat. Leversjukdom: Tenofovir och tenofovirdisoproxilfumarat metaboliseras inte av leverenzymer. En farmakokinetisk studie har utförts på icke-HIV-infekterade patienter med olika grader av nedsatt leverfunktion. Inga signifikanta farmakokinetiska förändringar har observerats hos dessa patienter. Data för säkerhet och effekt för tenofovirdisoproxilfumarat är begränsade för patienter med signifikant underliggande leversjukdom. Patienter med kronisk hepatit B eller C som behandlas med antiretroviral kombinationsterapi löper ökad risk för svåra och potentiellt dödliga leverbiverkningar. Vid samtidig antiviral terapi av hepatit B eller C, se även motsvarande produktinformation för dessa läkemedel. Hos patienter med leverdysfunktion, inklusive kronisk aktiv hepatit, finns en ökad frekvens av störningar i leverfunktionen under antiretroviral kombinationsterapi och dessa patienter bör övervakas på sedvanligt sätt. Vid tecken på förvärrad leversjukdom hos dessa patienter måste uppehåll eller utsättande av behandlingen övervägas. Laktacidos: Laktacidos, vanligtvis förenad med leversteatos, har rapporterats vid användning av nukleosidanaloger. Prekliniska och kliniska data antyder att risken för förekomst av laktacidos, en för nukleosidanaloger typisk biverkan, är låg för tenofovirdisoproxilfumarat. Risken kan dock inte uteslutas eftersom tenofovir är strukturellt besläktad med nukleosidanaloger. Tidiga symtom (symtomatisk hyperlaktatemi) är godartade matsmältningssymtom (illamående, kräkningar och buksmärta), icke-specifik olustkänsla, aptitlöshet, viktminskning, symtom från andningsorganen (snabb och/eller djup andning) eller neurologiska symtom (inklusive motorisk svaghet). Laktacidos har hög mortalitet och kan vara förenad med pankreatit, leversvikt eller njursvikt. Laktacidos uppträder vanligen efter några eller flera månaders behandling. Behandling med nukleosidanaloger skall utsättas vid symtomatisk hyperlaktatemi och metabolisk acidos/laktacidos, progressiv hepatomegali eller snabbt stigande aminotransferasnivåer. Försiktighet bör iakttas om nukleosidanaloger ges till patienter (i synnerhet överviktiga kvinnor) med hepatomegali, hepatit eller andra kända riskfaktorer för leversjukdom och leversteatos (inklusive vissa läkemedel och alkohol). Patienter som samtidigt är infekterade med hepatit C och som behandlas med alfainterferon och ribavirin kan utgöra en speciell riskgrupp. Patienter med ökad risk skall följas noggrant. Antiretroviral kombinationsbehandling har associerats med omfördelning av kroppsfett (lipodystrofi) hos HIV-patienter. Konsekvenserna på lång sikt av dessa förändringar är för närvarande inte kända. Kunskap om mekanismen är ofullständig. Hypoteser finns om ett samband mellan visceral lipomatos och proteashämmare samt lipoatrofi och nukleosidanaloger (NRTI). En högre risk för lipodystrofi har associerats med individuella faktorer som hög ålder samt med läkemedelsrelaterade faktorer som längre behandlingstid med antiretrovirala medel och associerade metabola störningar. Klinisk bedömning bör innefatta utvärdering av fysiska tecken på omfördelning av fett. Mätning av serumlipider och blodglukos vid fasta bör övervägas. Lipidrubbningar skall behandlas på ett lämpligt sätt kliniskt (se Biverkningar). Eftersom tenofovir är strukturellt besläktad med nukleosidanaloger, kan risken för lipodystrofi inte uteslutas. Kliniska data från en 144-veckors studie med patienter som tidigare inte behandlats med antiretrovirala medel tyder emellertid på att risken för lipodystrofi var lägre med tenofovirdisoproxilfumarat än med stavudin när det gavs tillsammans med lamivudin och efavirenz. Nukleosid- och nukleotidanaloger har in vitro och in vivo visats orsaka varierande grad av mitokondrieskada. Man har rapporterat mitokondriell dysfunktion hos HIV-negativa spädbarn som exponerats för nukleosidanaloger in utero och/eller postnatalt. De väsentligaste biverkningarna som rapporterats är hematologiska rubbningar (anemi, neutropeni) och metabola rubbningar (hyperlaktatemi, hyperlipasemi). Dessa biverkningar är ofta övergående. Några sent uppträdande neurologiska rubbningar har rapporterats (ökad tonus, kramper, onormalt beteende). Om dessa neurologiska rubbningar är övergående eller permanenta är för närvarande okänt. Alla barn som in utero exponerats för nukleosid- eller nukleotidanaloger, även HIV-negativa barn, bör följas upp kliniskt och laboratoriemässigt, och bör noggrant utredas med avseende på mitokondriell dysfunktion om relevanta tecken eller symtom uppträder. Dessa fynd påverkar inte aktuella nationella rekommendationer avseende antiretroviral terapi till gravida kvinnor för att förhindra vertikal överföring av HIV. Immunreaktiveringssyndrom: Hos hiv-infekterade patienter med svår immunbrist vid tidpunkten för insättande av antiretroviral kombinationsterapi, kan en inflammatorisk reaktion på asymtomatiska eller kvarvarande opportunistiska patogener uppstå och orsaka allvarliga kliniska tillstånd eller förvärrande av symptom. Vanligtvis har sådana reaktioner observerats inom de första veckorna eller månaderna efter insättande av antiretroviral kombinationsterapi. Relevanta exempel är cytomegalovirus-retinit, generella och/eller fokala mykobakteriella infektioner och Pneumocystis carinii pneumoni. Varje symptom på inflammation skall utredas och behandling påbörjas vid behov. Samtidig administrering av tenofovirdisoproxilfumarat och didanosin resulterar i att den systemiska exponeringen för didanosin ökar med 40-60 %, vilket kan öka risken för didanosinrelaterade biverkningar (se Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner). Sällsynta fall av pankreatit och laktacidos, ibland dödliga, har rapporterats. För att undvika överexponering för didanosin vid samtidig administrering av tenofovirdisoproxilfumarat har en sänkt didanosindos (250 mg) testats, men detta har varit förenat med rapporter om hög frekvens av virologisk terapisvikt och resistensutveckling, båda i tidiga stadier, i samband med flera testade kombinationer. Samtidig administrering av tenofovirdisoproxilfumarat och didanosin rekommenderas därför inte, särskilt inte till patienter med hög virusmängd och lågt CD4celltal. Om denna kombination bedöms vara absolut nödvändig, skall patienten övervakas noga med avseende på effekt och didanosinrelaterade biverkningar. Trippelbehandling med nukleosider: Man har rapporterat en hög frekvens av virologisk terapisvikt och även resistensutveckling, båda i tidiga stadier, när tenofovirdisoproxilfumarat kombinerats med lamivudin och abakavir eller med lamivudin och didanosin, givet en gång dagligen. Patienter måste underrättas om att antiretroviral terapi, inklusive tenofovirdisoproxilfumarat, inte har visats förhindra risken för överföring av HIV till andra genom sexuell kontakt eller blodkontamination. Lämpliga försiktighetsåtgärder måste fortfarande iakttas.
Interactions
Baserat på resultaten av in vitro-experiment och den kända elimineringsvägen för tenofovir, är potentialen låg för CYP450-förmedlade interaktioner mellan tenofovir och andra läkemedel. Tenofovir utsöndras via njurarna, både genom filtration och genom aktiv sekretion via anjontransportör (hOAT1). Samtidig administrering av tenofovirdisoproxilfumarat och andra läkemedel som också utsöndras aktivt via anjontransportören (t.ex. cidofovir) kan resultera i förhöjda koncentrationer av tenofovir eller av det samtidigt administrerade läkemedlet (se Varningar och försiktighetsmått). Antiretrovirala läkemedel Emtricitabin, lamivudin, indinavir och efavirenz: Samtidig administrering med tenofovirdisoproxilfumarat ledde inte till någon interaktion. När tenofovirdisoproxilfumarat gavs tillsammans med lopinavir/ritonavir observerades inga förändringar av farmakokinetiken för lopinavir eller ritonavir. AUC för tenofovir ökade med cirka 30 % när tenofovirdisoproxilfumarat gavs tillsammans med lopinavir/ritonavir. När magsaftresistenta kapslar med didanosin gavs 2 timmar före eller samtidigt med tenofovirdisoproxilfumarat ökade AUC för didanosin med i genomsnitt 48 % respektive 60 %.Ökningen av AUC för didanosin var i genomsnitt 44 % när den buffrade tabletten gavs 1 timme före tenofovir. I båda fallen var de farmakokinetiska parametrarna för tenofovir oförändrade när det gavs i samband med en lätt måltid. Samtidig administrering av tenofovirdisoproxilfumarat och didanosin rekommenderas inte (se Varningar och försiktighetsmått). När tenofovirdisoproxilfumarat gavs tillsammans med atazanavir, observerades en minskning av koncentrationerna av atazanavir (minskning av AUC och Cmin med 25 % respektive 40 %, jämfört med atazanavir 400 mg). När ritonavir tillades till atazanavir, minskade signifikant den negativa effekten av tenofovir på Cmin för atazanavir, medan minskningen av AUC var av samma storleksordning (minskning av AUC och Cmin med 25 % respektive 26 %, jämfört med atazanavir/ritonavir 300/100 mg). Samtidig administrering av atazanavir och ritonavir i kombination med tenofovir har verifierats i en klinisk studie. Övriga interaktioner Samtidig administrering av tenofovirdisoproxilfumarat, metadon, ribavirin, adefovirdipivoxil (se Varningar och försiktighetsmått) eller det hormonella antikonceptionsmedlet norgestimat/etinylöstradiol ledde inte till några farmakokinetiska interaktioner. Tenofovirdisoproxilfumarat måste tas tillsammans med föda, eftersom föda ökar biotillgängligheten av tenofovir. Graviditet och amning Graviditet Kliniska data saknas för gravida som har exponerats för tenofovirdisoproxilfumarat. Djurstudier tyder inte på några direkta eller indirekta skadliga effekter för tenofovirdisoproxilfumarat med avseende på dräktighet, fosterutveckling, förlossning eller postnatal utveckling. Tenofovirdisoproxilfumarat bör endast användas under graviditet om den potentiella fördelen överväger den potentiella risken för fostret. Då de potentiella riskerna för utvecklingen av människofoster är okända, måste dock användningen av tenofovirdisoproxilfumarat till fertila kvinnor vara förenad med användning av effektiva preventivmedel. Amning I djurförsök har man visat att tenofovir utsöndras i mjölk. Det är okänt om tenofovir utsöndras i bröstmjölk från människa. Därför rekommenderas mödrar som behandlas med tenofovirdisoproxilfumarat att inte amma sina spädbarn. Generellt sett, bör HIV-infekterade kvinnor enligt rekommendation inte amma sina spädbarn för att undvika överföring av HIV till barnet.
Adverse Reactions
Bedömningen av biverkningarna baseras på erfarenhet efter introduktion på marknaden och erfarenhet från två studier med 653 tidigare behandlade patienter som behandlades med tenofovirdisoproxilfumarat (n = 443) eller placebo (n = 210) i kombination med andra antiretrovirala läkemedel i 24 veckor samt även från en dubbelblind, jämförande, kontrollerad studie där 600 tidigare obehandlade patienter behandlades med tenofovirdisoproxil 245 mg (som fumarat) (n = 299) eller stavudin (n = 301) i kombination med lamivudin och efavirenz i 144 veckor. Cirka en tredjedel av patienterna kan förväntas få biverkningar efter behandling med tenofovirdisoproxilfumarat i kombination med andra antiretrovirala medel. Reaktionerna är normalt lätta till måttliga gastrointestinala biverkningar. Biverkningar med misstänkt (åtminstone möjligt) samband med behandlingen redovisas för varje organsystem samt med absolut frekvens. Frekvenserna definieras som mycket vanliga (= 1/10), vanliga (= 1/100, < 1/10), mindre vanliga (= 1/1 000, < 1/100), sällsynta (= 1/10 000, < 1/1 000) eller mycket sällsynta (< 1/10 000), inklusive enskilda rapporter. Metabolism och nutrition: Mycket vanliga: hypofosfatemi Sällsynta: laktacidos Centrala och perifera nervsystemet: Mycket vanliga: yrsel Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum:Mycket sällsynta: dyspné Magtarmkanalen: Mycket vanliga: diarré, illamående, kräkning Vanliga: flatulens Sällsynta: pankreatit Lever och gallvägar: Sällsynta: förhöjda transaminaser Mycket sällsynta: hepatit Hud och subkutan vävnad: Sällsynta: hudutslag Njurar och urinvägar: Sällsynta: njursvikt, akut njursvikt, proximal tubulopati (inklusive Fanconis syndrom), förhöjda kreatininvärden Mycket sällsynta: akut tubulär nekros Dessutom har man, efter introduktion på marknaden, rapporterat nefrit och nefrogen diabetes insipidus. Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället: Mycket sällsynta: asteni Cirka 1 % av de tenofovirdisoproxilfumaratbehandlade patienterna avbröt behandlingen på grund av gastrointestinala biverkningar. Antiretroviral kombinationsbehandling har associerats med metabola störningar såsom hypertriglyceridemi, hyperkolesterolemi, insulinresistens, hyperglykemi och hyperlaktatemi (se Varningar och försiktighetsmått). Antiretroviral kombinationsbehandling har associerats med omfördelning av kroppsfett (lipodystrofi) hos HIV-patienter, inkluderande minskning av perifert och facialt subkutant fett, ökning av intraabdominellt och visceralt fett, brösthypertrofi och dorsocervikal fettackumulering (“buffalo hump”). I en 144-veckors kontrollerad klinisk studie med patienter som tidigare inte behandlats med antiretrovirala medel, i vilken tenofovirdisoproxilfumarat jämfördes med stavudin i kombination med lamivudin och efavirenz, var incidensen av lipodystrofi signifikant lägre hos de patienter som fick tenofovirdisoproxil jämfört med de som fick stavudin. I den grupp som fick tenofovirdisoproxilfumarat var också den genomsnittliga ökningen av triglycerider och totalt kolesterol vid fasta signifikant mindre än i jämförelsegruppen. Hos hiv-infekterade patienter med svår immunbrist vid tidpunkten för insättande av antiretroviral kombinationsterapi, kan en inflammatorisk reaktion mot asymtomatiska eller kvarvarande opportunistiska infektioner uppstå (se Varningar och försiktighetsmått).
Manufacturer
Gilead Sciences |
|
