|
Cordarone®, Injektionsvätska 50 mg/ml, Sanofi-Synthelabo AB
|
Drug Description
1 tablett 100 mg innehåller: Amiridon hydroklorid 100 mg, laktosmonohydrat 48 mg, majsstärkelse, povidon, vattenfri kolloidal kiseloxid och magnesiumstearat.
1 tablett 200 mg innehåller: Amiridon hydroklorid 200 mg, laktosmonohydrat 96 mg, majsstärkelse, povidon, vattenfri kolloidal kiseloxid och magnesiumstearat.
1 ml injektionsvätska innehåller: Amiodaronum hydrochloridum 50 mg, conservans (alcoholum benzylicum), polysorbatum 80 100 mg et aq. ad iniect. ad 1 ml
Presentation
Injektionsvätska 50 mg/ml Tabletter 100 mg Tabletter 200 mg
Indications
Allvarlig symtomgivande supraventrikulär och ventrikulär takyarytmi i samband med WPW, förmaksfladder/flimmer, även av paroxysmal natur, när annan läkemedelsterapi varit utan effekt eller orsakat oacceptabla biverkningar eller då kirurgiska ingrepp eller kateterburna ingrepp är kontraindicerade eller ineffektiva. CORDARONE kan även ges preoperativt i avvaktan på kirurgisk åtgärd.
Adult Dosage
Doseringen skall individualiseras. Minsta effektiva dos skall eftersträvas.
Tabletter: Behandlingen inleds med en uppladdningsfas med hög dos; 200 mg 3 gånger dagligen under 1 vecka och 200 mg 2 gånger dagligen i ytterligare 1 vecka. Efter denna period bör dosen minskas till 200 mg dagligen eller mindre. I sällsynta fall kan patienten behöva en större underhållsdos. Doseringen bör ses över regelbundet, i synnerhet om den överstiger 200 mg dagligen.
För att undvika gastrointestinala biverkningar bör CORDARONE ges i samband med måltid.
Injektionsvätska avsedd för intravenöst bruk: Injektionsvätska bör användas endast när resurser för hjärtövervakning och defibrillering finns. Rekommenderad dos är 5 mg/kg kroppsvikt givet via intravenös infusion under en period av 20 minuter till 2 timmar så långsamt som möjligt beroende på den kliniska bilden. Denna mängd ges som en utspädd lösning i 250 ml glukos 50 mg/ml. Denna kan följas av upprepade infusioner upp till 1200 mg (d v s ungefär 15 mg/kg kroppsvikt) per 24 timmar, där infusionshastigheten regleras på basis av kliniskt svar. Vid infusion kan droppstorleken förändras. En minskad storlek medför att justering av infusionshastigheten är nödvändig. Undantagsvis kan medlet ges som långsam injektion av 150—300 mg i 10—20 ml glukos 50 mg/ml under minst 3 minuter och inte upprepas förrän efter 15 minuter. Patienter som behandlas skall noggrant kontrolleras på intensivvårdsavdelning.
Oral behandling skall initieras snarast efter adekvat respons och den intravenösa behandlingen skall gradvis minskas. Upprepad eller kontinuerlig infusion via perifera vener kan leda till lokal inflammationsreaktion (tromboflebit), och tillförsel via central venkateter rekommenderas.
Behandlingskontroll
Endast läkare med stor erfarenhet av antiarytmisk behandling bör använda CORDARONE. Behandlingen skall initieras under EKG övervakning på sjukhus, där adekvata resurser finns för behandling av livshotande arytmier. Uppföljning och kontroll av patienterna bör skötas av ovanstående läkarkategori på sjukhusmottagning.
Biverkningsmönstret kräver noggrann klinisk observation och speciella undersökningar och åtgärder. (Se avsnitt Biverkningar).
Contra Indications
CORDARONE är kontraindicerat vid sinusbradykardi och sinoaurikulärt hjärtblock. Vid svåra överledningsstörningar (höggradigt AV-block, bifascikulärt eller trifascikulärt grenblock) eller vid sjukdomar i sinusknutan skall CORDARONE endast användas tillsammans med pacemaker.
CORDARONE är kontraindicerat vid tyreoideasjukdom eller vid misstanke därom, samt i kombination med läkemedel som kan inducera Torsades de Pointes, som antiarytmika (t ex kinidin, prokainamid, flekainid, sotalol) eller icke-antiarytmika (t ex erytromycin intravenöst, pentamidin vid parenteral administrering, terfenadin, cisaprid och neuroleptika som tioridazin), eftersom dessa ökar risken för potentiellt letal Torsades de Pointes. CORDARONE är kontraindikerat vid känd överkänslighet för jod eller amiodaron.
Injektionsvätskan är kontraindicerad vid cirkulationskollaps, allvarliga andningsproblem eller allvarlig arteriell hypotension som ej betingats av hjärtarytmi. Vid hjärtsvikt är CORDARONE givet som intravenös bolusdos kontraindicerad.
Special Precautions
Höga doser kan ge bradykardi och överledningsstörningar med uppträdande av idioventrikulär rytm, speciellt hos äldre patienter eller under digitalisterapi.
CORDARONE bör användas med försiktighet i kombination med medel som kan inducera hypokalemi (t ex diuretika, systemiska kortikosteroider, tetrakosaktid, amfotericin B intravenöst), samt med beta-blockerare eller kalciumantagonister som påverkar AV-överledningen. Bradykardi och AV-block kan annars potentieras.
Hjärtinsufficiens kan förvärras av CORDARONE speciellt efter intravenös tillförsel.
Elektrolytrubbningar, speciellt hypokalemi, kan särskilt vid samtidig behandling med digitalis och/eller andra antiarytmika disponera till arytmiaggravation med CORDARONE (proarytmisk effekt).
CORDARONE har använts på barn, men erfarenheten är begränsad och generella rekommendationer saknas.
Interactions
CORDARONE har en extrem lång halveringstid (ca 50 dagar), vilket innebär att interaktioner kan inträffa lång tid efter utsättning av CORDARONE. Följande kombinationer med CORDARONE bör undvikas, D: flekainid, kinidin, sotalol, och warfarin.
Följande kombinationer med CORDARONE kan kräva dosanpassning, C: ciklosporin, digoxin, fenytoin, metoprolol och propranolol.
Se speciellt avsnitt märkt , C01B D01 Amiodaron.
Farmakodynamisk interaktion kan förekomma med betablockerare och kalciumantagonister med effekt på AV-överledningen (verapamil, diltiazem) samt övriga antiarytmika och möjligen anestesimedel.
Potentiellt allvarliga komplikationer har rapporterats vid generell anestesi hos patienter som står på CORDARONE. Det rör sig om bradykardi (som inte svarar på atropin), hypotension, störningar i överledningen, reduktion av minutvolym. Några få fall av akuta respirationsbesvär (ARDS) har observerats i perioden omedelbart efter kardiovaskulär kirurgi. En möjlig potentiering av den toxiska effekten hos oxygen har diskuterats. Narkosläkaren skall informeras om att patienten står på CORDARONE.
Adverse Reactions
Amiodaron deponeras i många vävnader och kan ge upphov till allvarliga biverkningar inom skilda organsystem. Bortsett från mikroavlagringar i cornea, som kan påvisas hos nästan alla patienter på behandling med CORDARONE, kan biverkningar uppträda hos ca 30—40% av patienterna vid sedvanligt rekommenderade doser. Många av dessa biverkningar har dock begränsad klinisk betydelse.
De allvarligaste biverkningarna utgörs av lungtoxicitet, neuropati, arytmiaggravation, tyreoideasjukdom och leverskada. Utsättande av behandlingen bör i dessa fall övervägas. Biverkningarna är icke alltid reversibla vid dosreduktion och/eller utsättande av CORDARONE. På grund av amiodarons långsamma elimination kan biverkningarna kvarstå lång tid efter preparatets utsättande. Det finns belägg för att incidensen av allvarliga biverkningar ökar med högre dos och längre duration av behandlingen. Lägsta effektiva dos skall därför eftersträvas.
- Vanliga (>1/100) - Allmänna: Trötthet, yrsel, huvudvärk, sömnlöshet, anorexi. Cirk.: Hypotension (endast injektionsvätska), proarytmisk effekt (2—5%), överledningsstörningar (bradykardi, block), hjärtinsufficiens (injektionsvätska). Endokrina: Hypotyreos (2—4%), hypertyreos (1—3%). GI: Illamående, kräkningar, obstipation, smakrubbningar. Hud: Fotosensitivitet med erytem, hudpigmentering (skiffergrå eller blåaktig missfärgning på exponerade hudområden). Lever: Förhöjning av leverenzymer. Muskuloskel.: Proximal muskelsvaghet. Neurol.: Ataxi, tremor. Psyk.: Mardrömmar. Ögon: Mikroavlagringar i cornea, visuella halofenomen, fotofobi, ögontorrhet.
- Mindre vanliga (1/100 - 1/1000) - Luftvägar: Pneumonit, fibros. Neurol.: Perifer neuropati och/eller myopati.
- Sällsynta (< 1/1000) - Blod: Trombocytopeni, hemolytisk anemi, aplastisk anemi. CNS: Förhöjt benignt intrakraniellt tryck (pseudo-tumor cerebri). Hud: Hudutslag (inkl. enstaka fall av exfoliativ dermatitis), alopeci, erytem vid röntgenbehandling. Lever: Akut leverpåverkan med förhöjda leverenzymer och/eller ikterus, kronisk leverpåverkan, hepatit, cirrhos. Luftvägar: Apné, bronkialspasm (injektionsvätska) ARDS. Ögon: Optikusneurit. Övriga: Epididymo-orchit, överkänslighetsreaktioner (vaskulit, kreatininförhöjning samt anafylaktisk chock vid intravenös administrering), illamående, svettningar, flush/rodnad (injektionsvätska).
Biverkningsmönstret kräver noggrann klinisk observation och speciella undersökningar och åtgärder. Nedan ges kommentarer till de enskilda biverkningarna.
Kardiovaskulära. Hypotension har förekommit endast efter injektion (infusion) av CORDARONE, speciellt vid för snabb tillförsel. Eventuell hypokalemi och hjärtinsufficiens skall åtgärdas innan behandling med CORDARONE sätts in. Bradykardi, vanligtvis av lindrigt slag (dosberoende) har förekommit. I några fall (sjukdomar i sinusknutan, äldre patienter) har svårare fall av bradykardi och i sällsynta fall sinusarrest rapporterats. Även överledningsstörningar (sinuaurikulärt block, olika grad av AV-blockad) finns beskrivna. Den proarytmiska effekten har framförallt erfarits vid samtidig behandling med digoxin, andra antiarytmika och vid hypokalemi. Vid arytmiaggravation skall behandling med CORDARONE avbrytas.
CNS och GI. Dessa biverkningar uppträder främst under uppladdningsfasen.
Neurologiska symtom (CNS) har uppkommit hos upp emot hälften av patienterna under uppladdningsfasen, men försvinner oftast under underhållsbehandling efter 1—2 månader. Perifer neuropati och/eller myopati är mindre vanliga. Dessa kan dock vara allvarliga och har ej alltid varit reversibla. Gastrointestinala biverkningar svarar oftast på dosreduktion eller uppdelning av dygnsdosen.
Tyreoidea. Såväl hypo- som hypertyreoidism har inträffat under eller efter behandling med CORDARONE. Diagnosen bör baseras på kliniska fynd (som kan vara diskreta). I amiodaronmolekylen ingår jod i stor mängd (37%). Tyreoideafunktionen bör värderas under behandlingens gång, samt några månader efter utsättandet av CORDARONE.
Hypotyreoidism: Hypotyreoidism kan utvecklas snabbt. I dessa fall skall CORDARONE utsättas och försiktig behandling med L-tyroxin övervägas. Normal tyroideafunktion erhålles oftast inom 3 månader efter utsättandet av CORDARONE.
Hypertyreoidism: Hypertyreos kan också utvecklas snabbt och även i dessa fall skall CORDARONE utsättas. Antityreoida läkemedel, även i hög initial dos är inte alltid effektiva och samtidig behandling med kortikosteroider i hög dos (t ex prednisolon 1 mg/kg) kan behövas under några veckor. Normal tyreoideafunktion erhålles oftast inom 1 månad efter utsättande av CORDARONE.
Dermatologiska. Av hudbiverkningarna är fotosensitiviteten relativt vanlig, medan den karaktäristiska pigmenteringen är mer sällsynt. Effekten är vanligtvis relaterad till tidigare fotosensitivitet och långvarig behandling med CORDARONE. Efter avslutad behandling försvinner missfärgningen vanligen långsamt (6—12 mån). Patienter skall instrueras att undvika solexponering (och som regel UV-strålning) under behandlingen. Solblockerande kräm och andra skyddsåtgärder rekommenderas. Fall av erytem har rapporterats vid röntgenbehandling.
Hepatiska. Leverfunktionen bör regelbundet kontrolleras såväl före som under behandlingen. Initialt kan transaminasstegring noteras och vid stegring upp till 1,5—3 gånger normalnivån bör dosen reduceras alternativt ett utsättande av CORDARONE övervägas.
Fall av allvarliga leversjukdomar med transaminasstegring och ikterus har observerats, liksom fall som utvecklat kronisk leversjukdom, inklusive cirrhos under långtidsbehandling. Vid misstanke om allvarlig leversjukdom skall CORDARONE omedelbart utsättas. Kliniska symtom och patologiska laboratorievärden normaliseras vanligen efter att behandlingen avbrutits. Fall med fatal utgång har dock rapporterats.
Oftalmologiska. Mikroavlagringar i cornea kan påvisas genom spaltlampsundersökning hos nästan alla patienter efter långtidsbehandling. De ger mycket sällan symtom (se tabellen) och påverkar nästan aldrig synen. Förändringarna går tillbaka efter utsättande av behandlingen. Det finns en liten möjlighet för att avlagringar kan förekomma i andra delar av ögat än cornea (t ex lens).
På grund av detta samt de sällsynt förekommande fall av nedsatt synskärpa orsakade av optikusneurit rekommenderas oftalmologisk kontroll som försiktighetsåtgärd vid långtidsbehandling.
Pulmonella. Diffus pulmonell alveolit och fibros är allvarliga biverkningar som förekommer i låg frekvens (<1%) och fatala fall har rapporterats. Två olika former tycks förekomma. Den ena kan ses redan efter kort tids behandling med relativt låga doser och med en immunologisk etiologi. Den andra formen är mer relaterad till behandlingstid och dos och synes bero på en toxisk effekt av preparatet. Symptombilden karaktäriseras av dyspné (med eller utan påverkat allmäntillstånd). Patienter med dyspné utan tecken på hjärtinsufficiens eller otillfredsställande arytmikontroll bör noggrant undersökas på misstanke om diffus pulmonell alveolit och medicineringen bör i dessa fall omedelbart avbrytas. Pulmonella komplikationer är i allmänhet reversibla vid tidigt utsättande av amiodaron. Kortikosteroidbehandling kan försökas. Några få fall av akut adult andningsstörningssyndrom (ARDS), ibland fatala, har observerats oftast under perioden omedelbart efter kirurgiska ingrepp.
Övriga. Enstaka fall av överkänslighetsreaktioner med kärlinflammation, måttlig förhöjning av kreatininnivåer eller trombocytopeni har rapporterats. Anafylaktisk chock, svettningar och illamående har erfarits med injektionsvätskan. Vid fall av respirationssvikt kan, speciellt hos astmatiker, bronkospasm och/eller apné förekomma.
Manufacturer
Sanofi-Synthelabo AB |
|
